Fika!

Idag fick jag toksug efter svenskt fika, eller rättare sagt farmors fika. Oftast så känns det som att jag aldrig vill lämna Kanada, men tyvärr måste jag ju det, men att veta att jag får äta svensk mat när jag kommer hem igen gör tanken på att åka hem lättare :)

Jag längtar efter att sitta i trädgårdsmöbeln i farmor och farfars trädgård, i solskenet, och fika. Fika så mycket att det står ut genom öronen! Jag vill ha kanelbullar, mandelkubb, filmjölkskaka, drömmar, ungkarlar (de möraste småkakor du kan föreställa dig!) och tunnbrödmackor med getmese eller tjocka skivor leverpastej, och så vill jag dricka litervis med hemgjord saft! Efter det kan jag tänka mig en somrig promenad, kanske ett dopp i sjön, sen vill jag äta lunch på altanen! Kanske våfflor med hjortronsylt och vispgrädde och därefter iskall kesfil med gräddmjölk...

Åh, vad jag saknar svenskt fika! Fika som man inte ens kan översätta till engelska. Det är nog ett av de bästa svenska orden, Leve Fikat!

Penny Lane is in my ears and in my eyes

Lördagsmorgon... Ligger i min säng och lyssnar på musik och läser bloggar. Mysmorgon :) När jag lyssnar på Beatles kan jag inte låta bli att le, jag har så många roliga minnen förknippade med Beatles. Under mitt förra pair-äventyr, i England, åkte vi på en weekendresa till Liverpool. Min Beatlestokiga vän Veronica släpade med oss till alla Beatles-ställen i staden :) Ett av dem som jag kommer bäst ihåg är Penny Lane, en låt som nu alltid får mig på bra humör. Det är roligt att kunna tänka, jag var där! Vi kollade på the shelter in the middle of the roundabout, the barbershop och alla andra ställen. Och så drack vi varm choklad på mysigaste fiket!

Bättre att gå på hal is och ha det glatt, än att gå i lera och sörja!

Jag måste erkänna en sak, ibland brukar jag googla mitt namn. Mest för att se vad som kommer upp, man vill ju gärna att de första träffarna ska vara bra saker :) I alla fall, jag googlade nyss mig själv och hittade då en bild från lokaltidningen i Östersund från förra vintern. Tidningen kom och förevigade min premiär-skridskotur förra året, en som också blev vinterns enda... Den här vintern däremot har jag åkt skridskor fler gånger än jag kan räkna till! Och vilken skillnad jag märker. Då kunde jag bara åka runt banan, men nu kan jag både åka fram- och baklänges, snurra runt och stanna. Det är så roligt att faktiskt märka att jag blir bättre. Ibland behöver man en ego-boost!

jag längtar efter sommaren...

Vi gjorde ett snabbt stopp i Pisa i somras...

Världens bästa Sandra

Min äventyrliga, påhittiga, företagsamma, entreprenöriella, fina, duktiga vän. Jag saknar dig! Nu är det dags att du loggar in på skype!

 I Berlin!

 I Prag

I Pisa

Många äventyr har vi varit med om, och många fler väntar!

Hemma

Jag är hemma nu. Ett av alla mina hem är just exakt här, på övervåningen av en kyrka i Vancouver.

Jag läste alla era fina kommentarer i mitt förra inlägg, och de värmde verkligen mitt hjärta. Ni är så snälla. Åh farmor, gråt inte över mig. Jag längtar efter er alla och jag längtar hem ibland, men jag har det samtidigt så bra här. Jag bor i en underbar familj och tar hand om världens mysigaste unge. Jag känner mig så lyckligt lottad som har en sån fin familj hemma i Sverige, som bryr sig om mig och saknar mig, men jag hoppas att ni vet hur bra jag har det här. Jag har det jättebra, så det finns ingen orsak att gråta över mig! Fast ni får gråta över att det är länge kvar tills ni ser mig igen, för här kommer jag stanna länge

Jag längtar hem

Borta bra men hemma bäst, säger man ju. Men vart är hemma egentligen? Det finns så många platsen som betyder hem för mig, platser där jag känner mig hemma. Men vart är hemma nu? Är hemma där jag föddes? I Norråker, där jag bodde mina första fem år. Där jag vet var stigarna går och vem som är släkt med vem, är det hemma? Är hemma i Ängsmon, där jag gick i skolan och växte upp? Där jag lärde mig cykla och byggde kojor i skogen? Eller är hemma där mina föräldrar bor? Samtidigt är jag ju hemma nu, hemma i Kanada. Jag undrar om hemma alltid är en plats, eller om det kan vara en känsla också. Jag har hört att hemma är där hjärtat bor, men var bor då mitt hjärta? Borde inte det alltid vara här med mig? Så att hemma är där jag är? Jag längtar hem, men vet inte riktigt vart det är.

Kan ingen komma hit och ge mig en kram? Jag är ju bara några tusen mil bort. Varför är ni alla så långt bort? Ni kanske kan skicka en kram på posten?

My babies

Vid den här tiden förrförra året spenderade jag dagarna med de här små bustrollen, söta men något vilda barn. Jag saknar dem! Tiden går så otroligt fort! Harry och Charlie kommer alltid vara mina babies, även om de båda har börjat skolan nu :) Att vara au pair igen, får mig ofta att tänka på tiden i England, både de bra minnena och de sämre sakerna. Även om det livet inte var en dans på rosor, så formade tiden där mig till den jag är idag. 

Saknar er!

Nu när Tashias familj är här tänker jag på min egen. Jag saknar er! Minns ni fjällvandringen till Stensdalen?

Jag saknar: