Varje gång telefonen ringde förra veckan kände jag mig illa till mods, jag fruktade Telefonsamtalet med stort T. Fast varje gång jag svarade var det till någon annan, och jag kunde slappna av igen. Tills i söndags. Jag stod och diskade när jag hörde min svenska telefon ringa. Det är aldrig någon som ringer till min svenska telefon längre, så jag visste nästan innan jag svarade vad samtalet skulle handla om. Jag gick in i mitt rum, och höll telefonen i handen ett tag innan jag samlat tillräckligt med mod för att svara. Sen gick jag in in i vardagsrummet och satte mig bredvid Tash, ett sådant samtal vill man inte ta ensam.
Det var min pappa som ringde, med dåliga nyheter om min morfar. Min snälle, envise, samlar-tokige, slafs-bakande, polkagris-kokande morfar hade somnat in.
De senaste dagarna har försvunnit som i ett töcken. Det är svårt att vara ensam när något sådant här händer, så långt borta från alla. Som tur är har jag en fantastisk kanadensisk familj här, som stöttar mig. Jag tänker på alla där hemma, speciellt på mormor och mamma. Jag önskar jag kunde stötta er på något sätt.
ja lördagen var inte någon rolig dag.. inte alls. Hade samma känsla ja oxå varje gång telefonen ringde både hem och min mobil, och sen när väl telefonsamtalet kom, ja då var de tungt.. och besöket på sjukhuset den kvällen är nåt ja inte vill göra igen på väldigt länge! för att se han där, fast ändå inte de är de jobbigaste jag har gjort :'(
SvaraRaderaÄr bara ett samtal och några avenyer bort. Det vet du..
SvaraRaderaJag beklagar sorgen.
Varm kram
/L
:c <3
SvaraRadera